Hur man ska vara finska

Det råder oklarheter kring hur man ska kontrollera vilken kommun en person bor i. – Det kan vara så att man behöver visa sitt hemvistintyg från Skatteverket, spekulerar Päivi Koivupalo. måste delta! Syftet med denna handbok är att presentera hur man själv på olika sätt kan stärka kunskaperna i finska och finskans ställning i Sverige. Boken tar också upp exempel på hur man lyckats revitalisera språk på andra håll. Vi måste hitta sätt som passar de finskspråkiga i Sverige och andra som intresserar sig för finskan. Du får inte kalla dom 'Finska Pinnar' längre. för då är Du rasist. numera heter de 'Finska Pågar' faktiskt. Men jag ska anmäla det namnet för rasistiskt. då det bara är skåne som har pågar. inte Finland. Finska mästerskap i vallning ordnas i Tenala: ”Du kan vara hur bra hundförare som helst, men får du en galen tacka i flocken är det kört” Publicerad 04.10.2019 - 17:18 . Uppdaterad 04.10 ... I Finland har man ännu inte beslutat hur man ska göra med de finska medborgare som anslutit till Islamiska staten och idag finns i lägret. På frågan från Sannfinländarna, som ser kvinnorna som en säkerhetsrisk och vill att barnen omhändertas, om hur man avser agera svarade utrikesminister Pekka Haavisto att regeringen utreder vilken hjälp som behövs. - finska ord uttalas nästan alltid så som de skrivs. Det är därför också lätt att skriva ett ord om man vet hur det uttalas. Missuppfattning 5: Finska låter hårt. Ibland hör man folk säga att finska språket låter hårt och att talaren ibland låter nästan arg, särskilt när någon talar mycket och fort. hur på finska översättning och definition 'hur', svenska-finska Ordbok online. hur . Type: adverb; ... sv Jag menar hur stort kan det här vara? OpenSubtitles2018.v3. ... det är inte alls klart hur man rent fysiskt ska kunna känna igen en råvaruprodukt från den tillverkaren. ... sv (5) Vad gäller systemet för in- och utresa (nedan kallat in- och utresesystemet) krävs det att man fastställer vilka mål det ska ha, hur dess tekniska utformning ska se ut, vilka regler som ska gälla för dess drift och användning samt hur ansvarsfördelningen ska se ut. Man måste även fastställa vilka uppgiftskategorier som ska föras in i systemet, för vilka ändamål dessa ... Varför ska Finland vara ett tvåspråkigt land och varför ska svenskan vara ett nationalspråk? Innan vi har några riktigt bra svar på den här frågan, är alla tv-debatter med finskhetsivrare dödfödda. Och faktum är att jag inte är riktigt säker på att jag kan svara på den frågan. Kan du? På samma sätt jobbar man med att de finska skolorna ska vara så lika varandra som möjligt resultatmässigt - något som också syns i Pisa-mätningarna. Enligt Scheinin har även de finska lärarna en annan auktoritet och en annan stil än de svenska. – Svenska lärare har en mera mjuk inställning än vad finska lärare har.

Rykten kring värvningar

2020.08.01 23:04 jclopl Rykten kring värvningar

EDIT 25:E AUGUSTI: IKVÄLL/INATT KLOCKAN 00:00 SÅ KOMMER JAG INTE UPPDATERA DENNA TRÅD NÅGOT MER DÅ FÖNSTRET STÄNGER. JAG HAR UPPDATERAT EN DEL NU I INLÄGGET SOM NI GÄRNA FÅR LÄSA OM NI MISSAT NÅGOT! Tack för att ni följt min tråd och kommenterat i den.
Vad har ni hört?
Jag har hört (Antar att ni också gjort det) att spelare så som Alexander Jeremejeff samt Tim Sparv kan ansluta, har ni hört något mer om spelare in/ut?
Det senaste jag hört och läst om Jeremejeff: Dresden vill ha 3 miljoner kronor i betalning, vilket jag tycker är en helt OK prislapp. Speciellt eftersom han gjorde 39 mål, 27 assist på 127 Allsvenska matcher, 9 mål 6 assist på 19 Svenska cupen matcher OCH han är i en helt OK ålder så vi kan eventuellt sälja honom igen i framtiden.
Har inte hört något mer om Tim Sparv förutom att hans kontrakt gick ut idag med Midtjylland så ett kontrakt kanske skrivs på snart, vem vet. Men, han är Finska landslagets kapten och har ändå gjort det bra i diverse ligor. Visst, han är 33, men, vi behöver inte massa 18-19 åringar just nu, vi behöver erfarenhet, stabilitet och ledare, därför tror jag Tim Sparv kan vara en bra spelare om han inte kräver en brutalt stor lön givetvis.
Uppdatering 3:e Augusti: Jeremejeff verkar ha nobbat både AIK och Göteborg för spel i Twente FC, ryktas vara klar på lån med köpoption, tyvärr. NY uppdatering: Efter att Norling sparkades verkar AIK inte längre vara intresserade av Sparv och han har enligt Fotbolldirekt gått vidare med andra klubbar istället...hmm, det kommer bli intressant att se hur Jurelius agerar inom de närmsta dagarna/veckan
Uppdatering 6:e Augusti: Det verkar som att Daniel Sundgren kan vända hem till AIK.
Man ska ha kontakt med varandra och vad jag fattat det som så kan Aris släppa honom gratis. Men vi får se vad som händer. Uppdatering: Sundgren har dementerat kontakt mellan han och AIK.
Uppdatering 9:e Augusti: Enligt Fotbolldirekt så jagar AIK Vecchia som spelar i Sirius. Han sitter ju på utgående kontrakt, så en affär lär inte kosta mycket. Han har även gjort det jäkligt bra i Sirius med 4 mål 4 assist på 12 Allsvenska matcher samt 2 mål på 3 matcher i cupen. Dock så har han varit ganska skadedrabbad, men, när han är 100% så är han en riktigt bra spelare.
Uppdatering 11:e Augusti: Enligt Fotbollskanalen ryktas Salétros vara aktuell för AIK. Om det gäller lån eller köp har jag ingen aning om, men jag tippar på att det i så fall handlar om ett lån. EDIT: Ryktas att han kommer bryta kontraktet i Ryssland
Uppdatering 15:e Augusti: En Serbisk-Spansk anfallare vid namn Bojan Radulovic Samoukovic, Filip Rogić och Sotirios Papagiannopoulos ryktas in.
Bojan ska vara på plats i Stockholm och förhandla med AIK. Filip Rogić sägs vara nära att skriva på för 3 år (EDIT: Blev tydligen 2½). Även Sotirios Papagiannopoulos ryktas skriva på ett långt kontrakt med AIK.
Uppdatering 16:e Augusti: Papagiannopoulos sägs ha läkarundersökts idag och han kommer skriva på ett 3½ års kontrakt vad jag har hört, Uppdatering: Han ska ha skrivit på kontraktet idag(Ikväll), enligt Anel Avdic.
Rogić förhandlar fortfarande med AIK, där har jag hört om ett 3½ års kontrakt, vi får se. EDIT: 2½ års kontrakt blev det
Bojan Radulovic sägs vara överens om ett kontrakt med AIK, ingen aning om hur många år, men gissar på 3½ år.
Uppdatering 17:e Augusti: Papagiannopoulos är klar kontrakt Dec 2023: https://twitter.com/aikfotboll/status/1295308379112472577
Uppdatering 17:e Augusti: Radulovic klar kontrakt Dec 2023:
https://twitter.com/aikfotboll/status/1295375244421734402
Uppdatering 18:e Augusti: Filip Rogić sågs utanför Friends Arena idag.
Uppdatering 19:e Augusti: Filip Rogić klar. Kontrakt Dec 2022: https://twitter.com/aikfotboll/status/1296134925171798017
Uppdatering 24:e Augusti: Tyvärr verkar Anton bli klar för en permanent övergång till samma klubb som Milo gick till, Vejle BK...Skriver nog på inom några dagar.
Uppdatering 25:e Augusti: Det ser ut som att Mikael Lustig kommer skriva ett 10 månaders kontrakt med AIK, eller så har han redan gjort det och kommer presenteras snart. Har även hört att en option för en förlängning finns i detta kontrakt, men är inte helt 100, så vi får vänta och se när han presenteras. HAN är nu klar: https://twitter.com/aikfotboll/status/1298349836861874181
Och här med vill jag tacka för mig, fönstret är nu stängt, kommer troligtvis göra en till tråd i vinter!
submitted by jclopl to AIK [link] [comments]


2019.12.02 01:13 vonadler [HPSA] Rasbiologiska institutet

HPSA började som "Historical Public Service Announcement" men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för "Historia På Sweddit Anbefalles".
Här kan du läsa alla tidigare HPSAer. Glöm inte att läsa längre ner, där det finns utmärkta HPSAer som är skrivna av andra.
Med det avklarat ska vi prata lite om rasbiologiska institutet. Sverige var som bekant först i världen med ett rasbiologiskt institut, som med statliga medel skulle bedriva forskning kring rashygien, genetik och folkhälsa ur ett rasperspektiv. Varför var Sverige först? Det har förts fram flera teorier - Linnés arv, med Sverige som ursprungslandet för inledning i arter och familjer inom djur- och växtriket, att Sverige redan var väl organiserat, centraliserat och registrerat och att det därmed var relativt lätt att lägga till ytterligare en uppgift i folkbokföringen - ras - och därmed kunna använda det i forskning och samhällsuppbyggande åtgärder mot det som på den tiden sågs som degenererat beteende - rasblandning, alkoholism, excentricitet, psykiska sjukdomar och mentala störningar, promiskuöst beteende (så gott som endast hos kvinnor) med mera. Att Sverige inte hade skulder från första världskriget och därmed hade råd med nya statliga institut har också förts fram som orsak till att vi var först.
Statens institut för rasbiologi (som det officiellt hette) bildades 1922 efter förslag i riksdagen 1921 som stöddes brett av alla partier - motionen var av allt att döma skriven av Svenska sällskapet för rashygiens ordförande Herman Lundborg och skrevs under av socialdemokraterna Alfred Petrén och Hjalmar Branting, bondeförbundaren (numera centern) Nils Wohlin och allmänna valmansförbundet (numera moderaterna)s Arvid Lindman.
Samme Herman Lundborg blev också det nya institutets ledare och tog med sig en stor mängd egen forskning om den "degenererade" samiska rasen.
Planerna var storstilade - man skulle kartlägga den svenska rasen och vad som gjorde den unik, registrera ras på alla svenska medborgare och även goda och mindre goda rasbiologiska egenskaper på individerna, och på så sätt kunna förneka människor att lysa för äktenskap (något prästen gjorde tre söndagar i rad innan skatteverket började med hindersprövning) och använda sterilisering mot antisociala eller rasbiologiskt misshagliga element.
I praktiken lyckades man ganska dåligt. Man producerade 1922-27 ungefär 12 000 bilder och en stor mängd mätdata, men lyckades aldrig få fram något slags parameterdata kring hur den svenska rasen såg ut. Istället tog man bilder med god ljussättning av friska och pigga människor av vad som ansågs som "svensk" ras, där objekten (alla nakna) uppmanades att stå med god hållning och leendes, medan "kriminella", "finska", "rasblandade" och "samiska" personers bilder togs med sämre ljussättning och där en stor del av människorna inte ler, ofta ser trötta eller sjuka ut, hukar sig eller står med dålig hållning och har ovårdat hår eller ansiktsbehåring. Bilderna ackompanjeras av skrivna kommentarer i stil med "kriminell" och "rasblandad" med mera. Man reser runt i landet och ber präster skaffa fram lokala personer för fotografering, som ofta sker på prästgården, med ett vältaget professionellt foto av och för prästen själv som tack för arbetet.
1927-35 ägnar man sig mest åt opinionsbildade arbete, där Lundborg orerade om den "degenererade" samiska rasen och mot rasblandning, då minskade anslag gjorde arbetet att försöka kartlägga den svenska befolkningen omöjligt.
Med tiden blir det mer och mer klart att Herman Lundborg använder institutets arbete för att producera bevis för sina egna teorier om ras, oavsett om arbetet är vetenskapligt eller inte - det som produceras är overifierbar statistik (t.ex. 27,5% av svenskar har uppnäsa) och Herman Lundborgs egna åsikter om vilka bilder som representerar en god svensk ras och vilka bilder som representerar "degenererade" människor.
Kritiken börjar tidigt, där bland annat Dagens Nyheter och Torsten Fogelqvist är mycket skarpa i tonen, både på ideologisk och vetenskaplig grund. Med bitande sarkasm undrar Fogelqvist hur "lägre tjänsteman" kan vara ett rasbiologiskt drag, eller vem som bestämt att "fosterlandslöshet, gudlöshet, individualism och egoism" är rasbiologiska degenererade drag och anklagar Lundborg för att vara en charlatan och kvacksalvare som förskingrar statliga medel i ett privat korståg. Lundborg själv kommenterar kritiken med att han inte förväntar sig annat av en "judetidning".
Sin största framgång når institutet 1934, när den är remissinstans till steriliseringslagen, som går igenom och låter svenska läkare besluta om sterilisering av på mentalsjukhus tvångsintagna (vilket på den här tiden och fram till psykvårdsreformen 1992 kan vara i princip vem som helst som polis och rättsväsende vill ha bort från gatan men inte kan bevisa att de begått ett brott som ger fängelsestraff).
Herman Lundborg glider alltmer mot antisemitism och tyskvänlighet och hans stridbara personlighet skapar alltfler personliga konflikter och hans storskaliga projekt får med tiden allt mindre medel för sin forskning (fler än 7 anställda får institutet aldrig, inklusive Lundborg själv) och kritiken mot bristen på vetenskaplig rigoris och Lundborgs personlighet och ledarskap blir allt skarpare och mer allomfattande. I början av 30-talet har institutet svårt att rekrytera folk då det börjar bli paria i vetenskapliga kretsar.
1935 har den socialdemokratiska regeringen fått nog. Lundborg, som går i pension, ersätts med sin tidigare assistent (1922-24) Gunnar Dahlberg. Dahlberg är till skillnad från Lundborg (som visserligen studerat medicin, mest ärftliga sjukdomar, men men inte blivit läkare) läkare och mycket inriktad på att använda verklig vetenskaplig metodik. Lundborg har med tiden blivit alltmer antisemitisk och protysk, kanske till och med nazist, medan Dahlberg är skarp antinazist.
Lundborg protesterar högljutt mot vem som ska efterträda honom och anser förbittrad att man förstör hans livsverk och drar i protest sig tillbaka från det offentliga livet när han inte lyckas motverka Dahlbergs utnämning. Han dör 1943.
Dahlberg stänger som planerat ner den rasbiologiska forskningen och arkiverar det material som Lundborg tagit fram. Institutet är under hans ledning en tynande organisation som bedriver viss faktiskt vetenskaplig forskning (huvudsakligen Dahlbergs egen) kring genetik, socialmedicin och ärftliga sjukdomar, bland annat inavel.
Dahlberg dog 1956 och ersattes av Jan Arvid Böök, under vars ledning rasbiologiska institutet gick upp i Uppsala universitets institution för medicinsk genetik 1958.
Arkivet finns kvar och går att läsa för den intresserade.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2019.11.27 15:15 vonadler [HPSA] Den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget

Under andra världskriget var den svenska underrättelsetjänsten förvånansvärt kompetent.
Den militära underrättelsetjänsten kallades C-byrån efter sin chef Överstelöjtnant Carl Petersén (ibland antas att avdelningschefen Överste Carlos Adlercrutz var upphov till namnet, men så är det inte) hade vitt spridda kontakter inom stora delar av Europas officerskår och använde sig flitigt av de marin- och militärattachéer som var stationerade vis Sveriges legationer (ambassader) runt om i Europa. Dessa hade som uppgift att ha stora kontaktnät inom värdlandets flottor och arméer för att hålla reda på nya innovationer, doktriner och andra stridssätt som uppstod, avsikter och tankar inom värdlandets väpnade styrkor m.m.
C-byrån kom också att använda sig av extensiva kontakter med både motståndsrörelsen och tjänstemän i Danmark och Norge och kontakter med Norges legation i Stockholm, som gick från 3 till 1 100 anställda under kriget. Sverige fortsatte nämligen att erkänna den norska exilregeringen som Norges lagliga regering och inte Quisling och Terbovens norska regeringar, så den norska legationen (ambassaden) blev ett centrum för motståndsrörelse, spionage och agentverksamhet i Norden för de västallierade, en del av vilket kom Sverige till gagn.
Ska vi gå igenom några exempel på framgångar för den svenska underrättelsetjänsten under kriget?
1940-03-31 bekräftar den svenska militärattachén i Tyskland, Överste Curt Juhlin-Dannfelt rapporter från svenska sjömän att tyskarna lastar trupper och krigsmateriel på fartyg i sina Östersjöhamnar. Efter att ha talat med sina kontakter inom tyska armén får en bekräftat att tyskarna är på väg för att invadera Danmark och Norge och varnar sina norska och danska motsvarigheter, samt sina överordnade i Sverige. Det Juhlin-Dannfelt får höra är att tyskarna tror att britterna tänker invadera Norge och inte kommer möta något motstånd, därför måste de själva säkra Norge, samt att det hela är en enorm flankoperation mot Maginotlinjen, där man ska fortsätta till Nederländerna efter Norge (det senare är dock fel).
1940-04-06 har C-byrån på egna vägar bekräftat att tyskarna tänker invadera Danmark och Norge och Överste Carlos Adlercrutz varnar norrmännen. Exakt hur C-byrån får reda på detta är höljt i dunkel, som underrättelsearbete ofta är.
1940-04-08 berättar Överste Horst Rössing, tysk militärattaché i Finland för sin svenska motsvarighet, Överste Gustav "Gösta" von Stedingk om invasionen av Norge och Danmark dagen efter. von Stedingk telegraferar omedelbart utrikesminister Christian Günther, som lika snabbt telegraferar sina norska och danska kollegor om saken. Rössing ville bli militärattaché i Sverige istället för Överste Bruno von Uthmann och trodde han skulle kunna bli hjälpt i det om han hade bra personliga relationer med svenska myndighets- och regeringspersoner.
1940-04-12 går absolut högsta larm i Sverige - underrättelsetjänsten har med kontakter med danska tjänstemän kunnat bekräfta att tyskarna lagt beslag på och flyttat på de danska järnvägsfärjorna. Dessa är på den här tiden så nära roll-on-roll-off man kan komma, och man skulle kunna köra ombord en pansarbataljon, lägga till och bara rulla av den i en svensk hamn. Alla tillgängliga styrkor i Skåne sätts i högsta beredskap, redo för en tysk invasion. Senare visar det sig att tyskarna flyttat färjorna för att britterna lagt minor med flyg i ett försök att sänka dem, och tyskarna ansett att deras normala ankringsplatser inte var säkra nog. Men bara att Sverige inom mindre än 12 timmar från att tyskarna flyttat färjorna vet att de inte är där de ska vara och kan räkna ut vad de ska kunna användas till är imponerande.
Efter invasionen av Norge krävde tyskarna att Norsk Radios avtal med Sverige att få använda svenska telefon- och telegrafledningar genom Sverige och ner till kontinenten skulle fortsätta att gälla. Sverige svarade "Okej" och kopplade in sig för att avlyssna. Trafiken var dock kodad med Geheimschreiber, en version av enigma som i teorin skulle vara ännu svårare att knäcka. Dock lyckades Professor Arne Beurling med papper och penna knäcka de tyska koderna, med lite hjälp av tysk lathet bland signalisterna, som gärna började och avslutade varje meddelande på samma vis. På så vis läste Sverige kring 90% av meddelandena som skickades mellan Tyskland och Norge och kunde varna Stalin för Barbarossa, veta vilka instruktioner den tyska legationen (ambassaden) i Sverige fick inför handelsförhandlingar och därmed veta hur långt man kunde gå i sina krav m.m. Dessutom bytte man information från detta med den finska underrättelsetjänsten, som i utbyte delade med sig av sin information om sovjetiska förehavanden, koder, spioner m.m. Tyvärr avslöjade finnarna det för tyskarna och de ändrade sina koder och gjorde det omöjligt att läsa dem, tills en hjälpsam tysk desertör från Norge tog med sig en hel geheimschreiber sommaren 1944 och vi kunde börja läsa koderna igen.
Under våren och sommaren 1943 byggde tyskarna upp sina styrkor i Norge, bland annat satte de upp 25. Panzer-division och drog upp planer på en invasion av Sverige för att slå ut Sverige om de allierade landsteg i Norge och Sverige ställde sig på deras sida. C-byrån hade kontakter bland de norska hamnarbetarna och tulltjänstemännen i Oslos hamn och lyssnade även på den tyska radiotrafiken. Till exempel fick man noggranna rapporter på tyska stridsvagnsleveranser till Oslos hamn, om att tyskarna lastat ur tusentals kartor över Sverige i skala 1:100 000 i april 1943. När 25. Panzer-division flyttar från Oslo-regionen till Trondheimsregionen i maj 1943 dyker den upp i II. MILO (i Jämtland)s stabsrapporter bara två dagar efter att den flyttats.
När Finland i september 1944 sluter fred med Sovjet arrangerar man i Operation Stella Polaris så att en stor majoritet av personalen, deras arkiv, information och kunskaper i den finska signalspaningen och underrättelsetjänsten evakuerades till Sverige. C.a 750 personer transporterades över till Sverige. De flesta återvände till Finland när det blev klart att Finland inte annekterades eller blev en marionettstat till Sovjet, men mycket av informationen kopierades och blev kvar, vilket gav Sverige ett mycket starkt kort i början av Kalla Kriget vad gällde signalspaning och underrättelsearbete mot Sovjet.
När Sverige under våren 1945 började planera Operation Rädda Norge och att anfalla de tyska styrkorna i Norge om de inte kapitulerade när tyskarna på kontinenten gjorde det och/eller försökte mörda civila eller ta dem som gisslan gjorde underrättelsetjänsten en uppskattning på att det fanns ungefär 100 000 tyska stridande soldater, plus 80 000 man teknisk och administrativ personal i uniform. De verkliga siffrorna var 102 000 och 206 000 teknisk och administrativ personal. De senare var i praktiken värdelösa i varje form av seriös strid, så underrättelsetjänsten hade uppskattat väldigt väl.
Sveriges förmåga att kombinera agenter, militärattachéer, diplomatisk information och signalspaning till en helhet var väldigt god. Till exempel kan man nämna att tyskarna hade stora problem med detta. Studerar man deras information om Sverige och dess väpnade styrkor inför planeringen våren 1943 framstår en hel del luckor. Militärattachén Bruno von Uthmann verkar inte ha konsulterats alls, då han efter kriget skriver att inga planer alls framställdes mot Sverige. Major Karl Ogilvie, som var ansvarig för Sverige på Fremde Heere West verkar mest ha kopierat och klistrat in samma rapport om de svenska väpnade styrkorna varje år - där man skriver att Sverige saknar pansrade och mekaniserade förband, trots att 9:e och 10:e Pansarbrigaden är insatsklara sommaren 1943. C-byrån får även tag på 25. Panzer-divisions stabslägesrapport över Sveriges försvar från 1943-06-25 där det står att Sverige bedömes sakna pansartrupp!
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2016.02.26 01:03 smurfensmurfen Polisspåret, detaljerat

Palmemordet - polisspåret.
Inledningskommentar av översättaren
Om någon undrar varför den här historien inte har publicerats i Svensk press vill jag göra följande anmärkningar:
  1. Den tidning som publicerar den här historien kommer aldrig mer att kunna "samarbeta" med polisen, d.v.s få informationer om brott och kriminella, och kommer inte att ha någonting att skriva om, vilket betyder konkurs.
  2. Hela begreppet med "fri och granskande press i Sverige" är slut i och med att en Tysk tidning publicerade det först En svensk tidning kommer genom publicering av den här historien att erkänna sin egen inkompetens.
Den skildringen av Palmemordet som du nu kommer att läsa kommer aldrig att finnas i skolböckerna. Så behåll den här texten, och försök förklara för dina barn varför Olof Palmes mördare aldrig hittades.
Vem mördade Olof Palme?
Sedan exakt nio år väntar Sverige på att deras ministerpresidents mördare hittas. Många indicier talar för en överraskande teori: Palme blev offer för en högerradikal grupp. Snart blir det straffrihet för alla medhjälpare till mordet. Blir fallet någonsin uppklarat?
Polisen på spåret
Mördaren är fortfarande på fri fot. Men hans brott blir aldrig glömt. Många av de som kort stannar till framför färgaffären Dekorima på Sveavägen kan inte hålla tårarna tillbaka. Gatan som korsar här har sedan länge sitt namn efter den man som på denna plats kvällen den 28:e februari 1986 blev skjuten till döds i ryggen: Olof Palmes gata. Mordet har aldrig lämnat Sverige i ro, för Olof Palme var en mycket speciell man. I femton år var han svensk ministerpresident och chef för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. En statsman och radikal vänsterpolitiker samtidigt, med slipat ofta skadande intellekt, trots detta även en populär landsfader. Han gick altid emot Förenta Staterna för han höll Vietnamkriget för ett brott. Hemma bygde han ut Socialstaten, och kämpade för den praktiserade jämställdheten mellan människorna i "folkhemmet".
När Olof Palme föll för mördarens hand kände sig svenskarna själva och deras idyll på utkanten av Europa träffade. De har aldrig accepterat att mordet på Olof Palme inte har klarats upp. Under de senaste åren har en handfull journalister samlat en mängd indicier för en egen mordteori. I oräknerliga radioprogram och tidningsartiklar har de förkunnat sina teorier, som baseras på vittnesutsagor, undersökningsprotokoll och spekulationer. Deras version erbjuder en lösning på gåtan. En tänkbar lösning. Bevisad är den inte.
"Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp" kom Harry Schein att säga senare. Och han hade rätt. Schein var länge chef för Sveriges Television, och hörde till den närmaste vänskapskretsen runt ministerpresident Olof Palme. På fredagen den 28:e februari 1986 spelade han i en av Stockhoms tennishallar en match med denne vän. Det var Olof Palmes sista dag i livet.
Ministerpresident Palme, i Sverige kallar man honom Statsminister, avslutar omkring klockan halv elva sin sportiga förmiddag. Efteråt åker han med två livvakter till en herrmodeaffär. Livvakterna är sura, Olof Palme vill returnera en kostym som han utan deras vetskap köpt några dagar tidigare. Statsministern har alltså ännu en gång gjort en shoppingrunda - till fots, helt ensam, utan säkerhetspersonal. Det är typiskt för Olof Palme, livvakter finner han störande.
Olof Palme skickar iväg sina livvakter omkring klockan elva. En normal arbetsdag följer.
Vid arbetsdagens slut - omkring 17.30 - går den svenska ministerpresidenten som så ofta till forts den cirka kilometerlånga sträckan genom Gamla Stan till sin våning ensam. Väl hemma kommer han att ringa sin son Mårten och hans flickvän. De förbereder ett gemensamt biobesök. Olof och hans fru Lisbet lämnar lägenheten omkring 20.35 och börjar gå till den närbelägna tunnelbanestationen Gamla Stan. Fem minuter senare köper statsminstern en tunnelbanebiljett och åker tre stationer i en fullsatt tunnelbanevagn till biografen Grand på Sveavägen. Framemot 20.50 står en statsminister i en kö vid biokassan för att köpa biljetter till filmen "Bröderna Mozart".
Filmen är slut klockan 23.04. De båda paren Palme tar avsked från varandra och omkring 23.17 börjar Olof och Lisbet gå hemåt till fots. De korsar Sveavägen, eftersom Lisbet vill titta i butiken "Saris" skyltfönster. Klockan är 23.21. Några skyltfönster bort, vid färgaffären Dekorima i hörnet Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata), väntar sedan två till tre minuter en man. När paret Palme passerat honom närmar han sig statsminstern bakifrån och skjuter honom med ett grovkalibrigt vapen två gånger i ryggen. Olof Palme dör på stället.
Mördaren flyr de 89 stegen upp till Malmskillnadsgatan och nu börjar den största spaningskatastrofen i svensk historia. Inga broar eller flyktvägar spärras. Rikslarmet går först klockan 2.05, nästan tre timmar efter mordet. Då söks av obegripliga grunder en mördarduo från Kroatiska Ustascha, även fast alla vittnesmålen säger att en ensam skandinaviskt utseende man har skjutit. Ur poliscentralen kommer mycket färre anvisningar är vanligt, allting löper okoordinerat.
Arne Irvell, chefen för Stockholms mordkommision, skall larmas direkt. Han hör talas om mordet först vid frukosten, över radion. Tvärt emot alla föreskrifter leds sökningarna av en man som kommer att spela en central roll i mordet på Olof Palme: Hans Holmér.
Socialdemokraten Holmér är Stockholms polischef. När han den 1:e Mars 1989 egenmäktigt tar kontroll över spaningsgruppen finns det bara spridda protester. Förvaltningsspecialisten Holmér saknar erfarenhet av praktiskt polisarbete. Han kom att sätta falska brottslingsbeskrivningar i omlopp. Tolv dagar efter mordet arresterade han Viktor Gunnarsson, som senare friges, eftersom han hade ett alibi som Holmér medvetet inte kontrollerade. Den följande konflikten kostar inte Holmér, som uppenbart och tydligt stöds av Justitiedepartementet, hans jobb utan Holmérs kritiker, riksåklagaren K.G. Svensson.
Holmér kommer senare att hårdnackat söka efter mördaren bland svenska kurder. Under detta sökande begår han massiva civilrättsliga brott som slutligen gör det omöjligt att ha kvar honom på denna post. Regeringen sätter in en ny spaningsledare. Denne låter i slutet av 1988 arrestera Christer Petterson som ensam mördare. Han blir i första instans dömd, eftersom Lisbet Palme i en grovt manipulerad konfrontation [gegenüberdarstellung] identifierat honom som hennes mans mördare. Vid överklagande av domen blir Petterson frikänd.
Tre spektakulära falska spår som spaningsgruppen i fallet Palme följt. Det fanns också en mängd andra spekulationer, alla utan substans. Bara ett ytterligare spår finns det som är mer än ett hjärnspöke. Ett spår som är stött av flera vittnen, talrika observationer, och en imponerande mängd indicier. Detta spår har förvisso inte följs av polisen utan av en handfull engagerade journalister, framför allt Lars Borgnäs och Sven Anér. De har under många år av detaljarbete funnit lögner från åklagarsidan, sökt igenom hemliga akter och spårat upp och frågat viktiga vittnen.
Då framträder följande bild:
Stockholm, 28:e februari 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Klockan är 20.35. Inga stiger ur en tunnelbanevagn. Hon noterar en man som har en antenn utstickande ur jackan. Strax före utgågen vänder hon sig nyfiket om och ser hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa en tunnelbanebiljett på denna station.
20.37 I en trappuppgång hundra meter från tunnelbaneingången ser Inga ännu en man som talar i en walkie-talkie. Tjugo meter bort går Olof och Lisbet Palme i riktning mot tunnelbanestationen.
20.38 Helena noterar i denna tunnelbanestation två män som verkar bevaka någon.
20.39 Per träffar paret Palme i tunnelbaneingången. Trettio meter bakom dom går en man med mörk hudfärg. Per menar att mannen förföljde paret Palme.
20.43 Tunnelbanan kommer in på stationen. Leila står i samma vagn som paret Palme stiger in i. Hon märker hur en man i sista ögonblicket hoppar in i vagnen och håller uppsikt över Olof Palme. Han har mörk hudfärg. Tågföraren är samtidigt konduktör. Han stiger vid varje station ut och övervakar på- och avstigning. I och med detta ser han hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.
20.47 Tunnelbanestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger av. Tågföraren märker att samma två män stiger av och följer paret.
20.50 Olof Palme stiger in i biografen Grand. Förbipasserande berättar senare att det har observerat en man med en walkie-talkie i gatuhörnet. Klockan är nu 21.10. Precis mellan Biografen och senare mordplats blir en man med en walkie-talkie sedd.
22.10 I omedelbar närhet av blivande mordplats står ännu en man med en walkie-talkie.
23.00 Mozart-Filmen närmar sig sitt slut. Ungefär niohundra meter från biografen ser Annika och Lena hur en polisbil jagar ikapp en linjebuss. Ur polisbilen stiger en civilklädd man in i bussen. Annika och Lena är lite fundersamma.
23.05 Filmen är nu slut. Femtio meter från Biografen Grands framsida ser Majbritt och Märta tre springande män. De springer parallellt med Palmes hemväg.
23.10 Biografen börjar tömmas. Trehundra meter öst om biografen sitter Eva och tittar ut genom sitt fönster. Hon observerar sedan drygt tjugo minuter två män som står och pratar - bredvid en bil med motorn igång - i walkie-talkies. När en polisbil åker förbi är de plötsligt borta. Vid samma tidpunkt parkerar trehundra meter väster om biografen polisbil 1520 på trottoaren. Ingrid frågar sig varför det i denna bil inte, som vanligt är, sitter två poliser utan bara en. Han använder inte polisradion, utan talar i en walkie-talkie. Efter orden -"jaha, där borta" åker bilen plötsligt därifrån.
23.12 Tommy ser på Tranebergsbron hur flera polisbilar åker efter varandra i riktning biografen Grand. Trots att en sådan koncentration av polisbilar sällan förekommer i Stockholm vet poliscentralen ingenting om detta.
23.15 Olof Palme är redan på Sveavägen. Kristian ser från korsningen David Bagares Gata och Regeringsgatan, ungefär 400 meter öster om biografen, hur två män tittar i ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.
23.16 Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Fem minuter innan mordet. Några meter från mordplatsen ser en taxiförare en man med en walkie-talkie.
23.17 En flanör, vi kallar honom Jerker, och hans flickvän går Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Femtio meter från den plats där Olof Palme kommer att avlida inom några ögonblick ser Jerker ännu en man med en walkie-talkie. När Jerker passerar honom vänder han sig om och ser honom rakt i ansiktet. Jerker känner igen den här manen. Han är helt säker, att han har sett Alfred förut. Alfred är - polis.
23.21 Reine och Sigge åker i en bil i riktning mot mordplatsen. När dom är knappt etthundra meter bort från platsen hör dom två skott. En vit Volvo kör upp och blockerar dem.
23.22 Leif står med sin bil vid rödljuset i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan. Han blir plötsligt vittne till de dödliga skotten. Han försöker ögonblickligen alarmera polisen på sin mobiltelefon. Samtalet blir hos mobiltelefonbolaget registrerat, men ingen svarar i poliscentralen. Polisen i den svenska huvudstaden kan inte larmas. Det är först 23.26 möjligt.
23.23 Mördaren har flytt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna, som noterar att han försöker stoppa ned någonting i en sorts handväska. Han verkar ha problem med blixtlåset.
Det är fortfarande 23.23. Lars, ytterligare ett vittne till mordet, förföljer mördaren. Vid David Bagares Gata, 150 meter östligt från mordplatsen, förlorar han spåret. Gatan är tom på människor. Bara polisbil 1520 kör förbi långsamt och utan blåljus.
23.24 I närheten av mordplatsen blir ytterligare tre män med walkie-talkies sedda av tre olika vittnen.
Fortfarande 23.24. Fem minuter innan mordlarmet går ut över polisradio hör en pressfotograf över sin specialmottagare ett walkie-talkie-samtal: "Hallå ni däruppe..hur ser det ut.." - "Bra, men det är förbannat kallt" - "Statsministern är skjuten" Den sista satsen lät mer glad än bestörtad, lät som om saken var klar.
23.25. Fyra minuter efter skotten. Femhundra meter öster om mordplatsen kommer 43-ans buss in på Eriksbergsgatans hållplats. Två män vill stiga på. De verkar upphetsade. En av dem stiger på, den andra stelnar till i bussdörren och tvekar. Sedan tittar han upp i taket, noterar vagnnumret, och stiger sedan ur. I handen har han en gråblå plastväska i A4-format med blixtlås. En sådan plastväska har Anna sett hos den flyende mördaren två minuter tidigare. I sådana plastväskor bär Stockholms civilpoliser i tjänsten sina skjutvapen. Detta förhållande noterar inte bara busschauffören utan också en bussresenär, TV-producenten Lars Kranz.
Fyra dagar senare sitter Lars Kranz i rätten som processövervakare. Där ser han en man som han på grund av hans ovanliga kindparti känner igen direkt. Det är mannen med plastväskan han såg på 43-ans buss. Han tar reda på mannens namn. Det är Alfred. Samma Alfred som Jerker såg strax innan mordet, en av walkie-talkie-männen. Men det finns ochså ett tredje vittne som bekräftar Alfreds närvaro vid mordplatsen, nämligen busschauffören på 43-an. Han identifierade senare även den andre mannen som steg in i 43-an, hans namn är Gunnar.
Gunnar och Alfred är poliser i polisdistriktet Norrmalm. Där ligger mordplatsen, och även biografen Grand. Gunnar och Alfred har under sin poliskarriär nästan alltid arbetat tillsammans. Under mindre än två år blev teamet 70 gången anmält för brutala metoder mot civilister, men väldigt sällan dömda. Alla misshandlingar de båda utförde blev inte anmälda, som den gången de förhörde en misstänkt droghandlare till döds i ett rum i tunnelbanestationen T-centralen. Ansvarig för dessa icke-anmälningar var förste riksåklagare Clas Zeime. Och just denna Zeime blev i Palme- mordutredningen efterföljare till åklagaren K.G Svensson, alltså den Svensson som kritiserade Holmérs spaningsmetoder.
Gunnar och Alfred var också medlemmar av den beryktade Baseball-ligan. Denna civila enhet grundades av Norrmalmspolisen 1982 för att begränsa gatu- och drogkriminalitet. Detta gjordes så brutalt att gruppen teoretiskt upplöstes ett år senare. Praktiskt arbetade poliserna i Baseball-ligan tillsammans ända fram till mordet av Olof Palme. Den högerorienterade Baseball-ligan sades hysa fanatiskt hat gentemot den vänsterorienterade Olof Palme. Baseball-ligans skapare var för övrigt ingen annan än Hans Holmér. TV-producenten Lars Kranz är sedan trettio år journalist och en utbildad kriminalreporter. Efter att i rätten ha känt igen Alfred som den man som steg på bussen, visste han vad han hade att göra. Han träffar spaningsledningens chef Hans Holmer samma kväll efter en presskonferens i radiohuset. Kranz berättar om sin observation och visar en tidningsbild av Alfred. Då detta resulterar i att en av Holmers livvakter frågar vem det är, ställer sig Holmer upp med orden "En kollega" och försvinner snabbt. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar ur Baseball-ligan.
Samtalet med Holmer har dock följder: nu övertar den tidigare av Holmér ledda säkerhetstjänsten Säpo alla undersökningar som handlar om misstänkt beteende av poliser under mordnatten. Krantz beordras att komma till Säpo för förhör. Med falska vittnesutsagor, bland annat från hans dotter, försöker Säpo få honom att erkänna att han inte har gjort sina betraktningar den 28:e utan den 24:e Februari. Ett samtal med hans dotter ger honom klarhet: Säpo har försökt att föra honom bakom ljuset [ihn reinzulegen]. Han blir senare konfronterad med såväl en manlig som en kvinnlig busschaufför som båda säger att han har åkt med en helt annan buss än den han själv uppgett.
Den riktiga busschauffören måste Kranz leta reda på själv. Den 2:a maj finner han honom. Busschauffören bekräftar Alfreds märkvärdiga beteende. Även Baseball-ligapolisen Gunnar har busschauffören känt igen. Utan förbindelse med Lars Kranz hade busschauffören direkt efter mordet vänt sig till spaningsgruppen med sina iakttagelser. Säpo satte sig i förbindelse med honom direkt. Av detta kan vi notera att polisspåret blir taget med största allvar, även om det sker bakom stängda dörrar.
Varför dessa mystiska spaningsmetoder? Säpo känner redan till den riktiga busschauffören, presenterar för Kranz dock två andra. Varken Gunnar eller Alfred har till dags dato konfronterats med busschauffören eller Lars Kranz.
Säpo försöker istället spela ut vittnena mot varandra. Båda blir massivt skrämda. Man förföljer dem och avlyssnar deras telefon. Busschauffören blir öppet hotad. Gunnar och Alfred stiger flera gånger in i hans buss för att kontrollera hans reaktion. Säpo varnar honom, och undrar om han inte vet hur sällan det händer att poliser får en fällande dom i Sverige, och när han står i rätten, tryckt mot väggen av skickliga frågor från advokater, och Gunnar och Alfred blir frigivna, om det då är klart för honom vad som skulle kunna hända honom och hans familj. Slutligen tystnar busschauffören, som inte vill ha någonting mer med saken att göra. Också Kranz känner sig på grund av psykoterrorn som ett offer. Busschauffören och Lars Kranz blir förhörda, inte Alfred och Gunnar. Polisspåret får inte finnas.
Igen och igen syns Säpo-anställda på grund av sina extremt högerradikala yttringar. Inte bara ett fåtal Säpo-anhöriga har känt eller noterat ett utpräglat Palmehat. Säpo-agenten Melker Berntler ger till sin tidigare chef Holmér en lista med namn på kollegor som hade önskat sig att Olof Palme mördas. Säpo har femton revolvrar med Kaliber 357 Magnum, av samma typ som Olof Palme mördades med.
Även Norrmalms polisdistrikt är känt som högerinriktat centrum inom Stockholmspolisen. Den beryktade Baseball-ligan hade sitt hem här. Mycket omtyckt var hos vissa Norrmalmspoliser de så kallade kamratträffarna. På programmet stod högerextremistisk litteratur och texter, tysk marschmusik samt Hitlerhälsning.
En dag efter mordet på Olof Palme firade Norrmalmspolisen en fest. Under denna fest utbringade avdelningens ledare Knut en skål tillägnad mordet på Olof Palme. Nästa alla höjde instämmande sitt glas. Även Torsten är Norrmalmspolis. Liksom Alfred och Gunnar var han medlem i Baseball-ligan. Han är öppet fascistisk. På sin ytterrock har han en svensk flagga med ett hakkors broderat. Mordnatten hade han en koordinerande uppgift i innenministriet.
Norrmalmspoliskvinnan Laura arbetade på mordnatten extra i en ambulans. Hon kallas till mordplatsen men svarar dock inte. I hennes ställe tar en händelsevis passerande ambulans upp den nedskjutna Palme.
Ytterligare en Norrmalmspolis är Henrik, även han ex-Baseball-ligist. Han har fotografier där han poserar framför judiska gravar med Hitlerhälsning. Henrik är medlem i högerradikala kulturföreningen Suecia Avantus Gardiae, som också producerar radioprogram i Stockholms Öppna Kanal. Samma dag som mordet görs en lyssnarfråga; en svensk statsman skall bli mördad, och lyssnarna skall gissa vem. Åtta timmar senare är Olof Palme död.
Mordnatten har Henrik, gentemot läkares anvisningar kort efter en blindtarmsoperation lämnat sjukhuset på eget bevåg. Henrik har tillgång till en våning i korsningen Regeringsgatan och David Bagares Gata. Precis där förföljaren Lars förlorade Olof Palmes Mördare ur blicken.
I denna lägenheten bor Egon. Vapenhandlaren och majoren A. D. Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsfotografier. Sex veckor innan mordet blir han säkerhetschef för radiotrafik i Storstockholm och kontrollerar därmed även all walkie-talkie-kommunikation. Säkerhetsklassning för denna höga förvaltningspost gör Säpo, positivt. En vecka efter mordet låter Egon sjukskriva sig, och säger upp sig en vecka senare. Hans efterföljare blir Henrik, som även han klassas som ytterst pålitlig av Säpo. Norrmalmspolisen Sigfrid hörde likväl till Baseball-ligan. Mordnatten körde han polisbil 1520. Enligt insatsplanen hade hans mannar egentligen ingen tjänst den natten. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, bytte för denna kväll till Norrmalmsdistriktet. Hans förare Sigfrid ansöker först samma kväll att få köra, och kommer sålunda att ha 21 timmars obruten tjänst.
Bil 1520 är den bilen parkerad på trottoaren, i vilken Ingrid tio minuter före mordet ser en ensam polis tala i walkie-talkie. Två minuter efter mordet åker denna vagn 1520 långsamt och utan blåljus förbi vittnet Lars. Han har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Kort därefter ger Lars upp jakten och går tillbaka i riktning mot mordplatsen och träffar ännu en gång polisbil 1520. Denna gång stannar han polisbilen och frågar om de ochså jagar mördaren, vilket poliserna jakande besvarar.
Men när de verkligen jagar en mördare, varför har de då inte två minuter tidigare arresterat Lars? Han var den enda människan på gatan, kom springande i riktning från mordplatsen, och är därigenom högst misstänkt. Varför åker Sigfried och Paul till brottsplatsen i en riktning där en trappa gör en tillfart omöjlig? Varför gör de inte sin insats, som annars är fallet, över radio tilkänna, och varför leder de inte Lars uppgifter över flykt- riktningen vidare? Och framför allt: Hur är det möjligt att den här vagnen redan känner till skotten? Radiolarmet blir nämligt först fyra minuter senare, 22.39, utlöst.
För att förklara det mystiska uppträdandet av bil 1520 vill spaningsgruppen sätta radiolarmets tid sex minuter tidigare. De kommer att förutsätta att radiolarmet gick ut redan 23.23, även fast samtliga vittnen bekräftar 23.29 som tid för larmet. För att verifiera den tidigare larmtiden används poliscentralens datorutskrift, på vilken alla insatser finns registrerade. Men alla tidsangivelser från 23.23 till 23.30 är manuellt ändrade.
Senare skulle larmcentralens band med tidsangivelser tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Orginalbandet är visserligen förstört, men spaningsledningen lade fram en kopia. Men den här kopian hade ett fel; Televerket har två band för tidsangivelser: det tekniskt felfria bandet A, och ett tidsangivelseband B som har ett lätt bakgrundsbrus. Mordnatten löpte tidsbandet med bakgrundsbrus i Televerkets anläggning. Polisens bandkopia innehåller den brusfria tidsangivelsen.
Samma dag som denna förfalskning blev upptäckt av pressen dykte, som ett under, originalbandet upp. Det blev ögonblickligen hemligstämplat. Spaningsledningen insisterar fortfarande att radiolarmet gick ut 23.23. Skall därmed misstanken vara borta att det fanns poliser som kände till mordet även fast detta inte var möjligt?
Radiolarmet ger ytterligare en gåta: under flera minuter går det inte ut något radiolarm från poliscentralen även fast de känner till attentatet. När vittnet Leif klockan 23.22 försöker nå poliscentralen via mobiltelefon svarar ingen. En minut senare lyckas en taxicentral att komma fram till polisen. Polisen tar upp anmälan om skotten på Sveavägen, skickar dock ingen bil. Taxicentralen larmar även en ambulans över larmcentralen, som i sin tur ytterligare en gångklockan 23.25 informerar polisen. Hos polisen säger man sig inte känna till någonting om skotten, även fast man två minuter tidigare blev från larmade av Järfälla Taxi. En minut senare kommer äntligen vittnet Lars fram till polis-centralen, som nu får höra om attentatet för tredje gången. Trots detta trefaldiga larmande skickas inga bilar till mordplatsen. Ytterligare tre minuter passerar utan att någonting händer, sedan sätter Kasper ut det första Radiolarmet över skotten på Sveavägen.
Kasper jobbar bara den här kvällen i poliscentralen. Vanligtvis hör han till manskapet i piketbil 3230. Den vagnens insatsledare - Max - och besättningsmedlemmen Yngve är delägare i privata säkerhetsfirmor - tillsammans med Baseball-liga-poliser! Yngve är skjutlärare och hör till kretsen av högerextrema poliser.
Vid tidpunkten för attentatet befinner sig piketbil 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter ifrån mordplatsen. Men här har den egentligen ingenting att göra. Enligt uppgift ville besättningsmedlemmen Yngve flytta sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre bort i hörnet Regeringsgatan och David Bagares Gata, tvärs över gatan från radiosäkerhetschef Egon, alltså samma gathörn där vittnet Kristian såg två män stå och stirra i det tomma skyltfönstret samt prata i walkie-talkies, och där förföljaren Lars förlorade spåret efter mördaren.
För att hitta en parkeringsplats för sin privatbil åker Yngve nu, bara några minuter före mordet, ytterligare ett varv runt kvarteret. Han åker därigenom parallellt med Olof Palmes hemväg. Ynge parkerar sin bil på David Bagares Gata och går tillbaka till piketbilen. Då går skotten. I samma ögonblick, när mördaren kommer springande på David Bagares Gata åker piketbussen därifrån. Förföljaren Lars förlorar mördaren ur siktet bakom en bil. Det är Yngves bil. Lars träffar sedan bil 1520, något senare kommer även besättningen från Yngves piketbuss. Ingen verkar här märka något misstänkt, utan beger sig samtliga till brottsplatsen. Bara en person stannar helt ensam kvar på David Bagares gata: Yngve - han blir stående vid sin privatbil.
Är han där verkligen ensam? Yngve har för övrigt flyttat sin bil från ett parkeringsförbud till ett annat. Den blir tre dagar senare bortsläpad.
En av walkie-talkie-männen vid det tomma skyltfönstret blir senare identifierad, även han en polis. När Olof Palme blir nedskjuten uppehåller sig i en omkrets av cirka 400 meter av mordplatsen minst trettio poliser, av vilka minst arton inte har någonting där att göra. Ingen av dom hade något uppdrag. Också Karl är i närheten avbrottsplatsen. Karl är en av poliserna i piketbilen som vittnet Eva ser långsamt åka förbi de två walkie-talkiemännen. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han har en misstänkt som passar in på personbeskrivningen. Men: Vid denna tidpunkt har över huvud taget ingen personbeskrivning gjorts. Karl hade övertagit ett hyreskontrakt för en våning på Järnmalmsvägen i Traneberg. Strax efter mordet övertar Karls kollega Gunnar kontraktet. När i denna våning ett vattenrör brister måste hyresvärden skjuta ett skåp åt sidan. Då rullar plötsligt en SS-hjälm över hans fötter. I skåpet hittar han ochså dussintals hakkors-fanor, avancerad avlyssningsutrustning och några walkie-talkies. När rörmokaren vill fixa vattenskadorna kommer en fullbesatt piketbuss förbi. Även i Stockholm bryr sig sällan polisen om vattenskador, det är ett jobb för hantverkare. Poliserna frågar rasande vad det är som pågår.
Varför har Norrmalmspolisen ett sådant sällsynt intresse av denna våning? Deras färd till Traneberg registreras inte som insats, och Traneberg ligger utanför Norrmalmsdistriktet. Grannarna uppger att ingen bor i den lägenheten, och faktum är att Gunnar har två andra adresser. Nyckeln till denna våning hänger tillgänglig för alla på Norrmalmspolisen. Det finns en speciell telefonledning indragen, och läget lämpar sig utmärkt för walkie- talkie kommunikation ända in i Stockholms innerstad. I precis denna riktning kom de oregistrerade polisbilarna som Tommy såg några minuter innan mordet. En husundersökning genomförs inte. I motsats: spanarna ger Gunnar möjligheten att lugnt föra bort alla dessa mystiska saker ur lägenheten.Fantombilden
Alla hittills kända polisspår-vittnen har letats upp av journalister. Inte ett enda polisspår-vittne har presenterats av polisen själva. Spaningsgruppen hanterar vittnenas observationer på sällsamt vis. Förföljaren Lars blir på brottsplatsen indragen i en piketbuss. Hans iaktagelser blir inte vidarbefodrade. Ingrid som såg bil 1520 blir förhörd först efter det att hennes iakttagelser blir offentligt kända. Man försöker intala henne att hon har sett anställda i ett vaktbolag och inte poliser. Den från spanings- ledningen utpekade vaktbolagsanställde intygar dock att han inte har varit där. Majbritt och Märta kontaktar polisen omedelbart efter mordet. De blir ivägskickade med orden "blonda män söker vi inte", bara utlänningar är intressanta. Eva, som såg Karl, får höra från spaningsledningen att hon bara har sett tre fulla män. Leila sätter ihop en fantombild av mannen hon såg följa Palme i tunnelbanan. Denna fantombild blir ögonblickligen hemligstämplad. Pär upplever samma sak. Inga får bara se fotografier av utlänningar, även fast hon svär på att ha sett typiskt svenska män. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig till och med hotad av polisen, likaså Lars Kranz och busschauffören.
Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.
Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.
På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.
Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"
Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.
Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.
Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.
Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.
Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".
Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."
Pertti, Alfred, Gunnar, Siegfrid, Yngve och alla de andra glädjer det säkert.
Efter långt övertalningsarbete av riksdagsledamöter har riksdagen den 24:e november 1993 beslutat att kräva en oberoende medborgarkommission från regeringen. Riksdagen och regeringen enades om att regeringen varken fick utarbeta speciella direktiv för kommissionen eller utse kommissionens medlemmar. Men innan det han gå så långt presenterade Hans Ölvebro ännu en gång en Palmemördare. En 42-årig sinnesstörd skulle ensam ha mördat statsministern. På grund av detta lade regeringen sina direktiv på is. När mördaren var fasttagen, behövde man följaktligen ingen mordkommission.
Efter denna infrysning erkände Hans Ölvebro att han inte hade någon Palmemördare. Han ville bara kolla om någon i spaningsgruppen ledde information vidare till pressen. 29:e september 1994 var direktiven slutligen utarbetade, i slutet av 1994 var medlemmarna utsedda. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en undersökningskommission så sent insatts.
Kommissionen skall visserligen explicit undersöka misstanken om att eventuellt poliser var inblandade i mordet, för detta är den dock ingen medborgarkommission, som ursprungligen krävdes. En tidigare regionalpolitiker, en borgmästarinna, en straffrättsdocent, en förste rikskriminalchef och generaldirektören för riksrevisionsverket ska i slutet av januari påbörja arbetet. När inget åtal har väckts innan den 28:e februari 1996 - om ett år alltså - kan bara mördaren själv ställas inför rätta. För alla andra medhjälpande är en straffrättslig procedur utesluten. Kommissionen skall lägga fram sina första resultat i juni 1996. Varför så sent?
Detta är en artikel av Klaus Dieter Knapp publicerad i Die Zeit, No. 9, 24 Februari 1995, sid 13-15, sektion Dossier med originaltitel Der Polizei auf der Spur. Detta är en översättning av intellektuellt gods utan tillstånd, och endast för privat läsning. Om du vill använda den här texten, varsågod, jag bjuder på översättningen men för att få copyright och annat fixat kontakta:
Kommanditgesellschaft Zeitverlag Gerd Bucerius Gmbh & Co,
Pressehaus, Speersort 1, 20095 Hamburg. Tel +49-40-32800, Fax +49-40-327111.
submitted by smurfensmurfen to sweden [link] [comments]


2015.10.12 15:44 vonadler [HPSA] Hackande förhandlingar: Sverige, Finland, Åland, vinterkriget och statsunionen som aldrig blev.

HPSA brukade betyda Historical Public Service Announcement, men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för Historia På Sweddit Anbefalles.
Idag ska det handla om de hackande svensk-finska förhandlingarna, både om Ålands försvar, under vinterkriget och om en statsunion efter vinterkriget.
Under Krimkriget 1853-56 då en brittisk eskader (med en fransk infanteridivison med belägringsartilleri ombord) förstörde den ryska fästningen i Bomarsund på Åland. I fredstraktaten bekräftades Åland som en demilitariserad zon - under fredstid fick inga militära installationer byggas och inga soldater uppehålla sig på öarna.
Detat var förstås något både Finland och Sverige oroade sig för - eftersom Finland tagit över ansvaret för Åland och lovat följa de gamla traktaten angående dess demilitärisering. Åland var potentiellt besatt av en fientlig makt en kniv riktad mot den mjuka buken på både Finland och Sverige.
Redan 1918 landsattes en bataljon ur I2 Göta Livgarde på Åland för att hjälpa till att avväpna de omkring 4 000 ryska soldaterna på ön i fruktan för att dessa skulle svära trohet till Sovjet. De svenska soldaterna återvände efter två månader när tyskar ur Östersjödivisionen, där på finska regeringens officiella inbjudan, tog över.
Under 1920-talet fördes samtal mellan Sverige och Finland om ett gemensamt försvar av Åland i händelse av krig, och en särskild eskader ur flottan och avdelning ur armén formades och tränades för att föras över till Åland och där raskt bygga försvarsverk.
Det fanns flera problem i relationerna mellan Finland och Sverige. En av dem var språkfrågan - finska nationalister önskade att finska skulle vara landets enda språk, medan den traditionella svensktalande eliten gärna såg över Östersjön för stöd i inrikespolitiska frågor, däribland den ofta infekterade språkfrågan. En del finska nationalister såg därför med stor misstro på Sverige.
Ett annat problem var det finska inbördeskriget 1918 - svenska socialdemokrater, som dominerade svensk politik från 1932 och framåt, hade inga större problem med att den vita sidan vann eller att en svensk frivillig brigad deltog på den vita sidan. Men att omkring 7 300 röda avrättades summariskt och framförallt att 11 600 dog i fångläger skapade stor harm i Sverige. Svenska socialdemokrater var mindre villiga att stödja Finland med detta färskt i minne - en del av de som dött var vänstersocialister och det fanns vid tiden en sådan faktion inom den svenska socialdemokratin.
Ett annat problem som fick svenska politiker att se snett på Finland var Lapporörelsen. Det var en högerradikal utomparlamentarisk organisation som ägnade sig åt anti-kommunistisk agitation och som med tiden radikaliserades till att ta till våld. Vid så kallade 'skjutsningar' kidnappades för rörelsen misshagliga personer (i början mest kommunister och vänstersocialister) och kördes österut till Sovjetiska gränsen, 'där de hörde hemma'. Grov misshandel hörde till skjutsningarna och rörelsen begick åtminstone tre mord under sin mest livliga period 1929-32. Svenska socialdemokrater såg med fasa på hur rörelsen mer eller mindre tolererades öppet ändra fram till den började ge sig på borgerliga finska politiker som den förre presidenten Kaarlo Juho Ståhlberg 1930, då de ansågs alltför undfallande mot kommunismen (man hade misslyckats i första omgången att införa undantagslagar och förbjuda kommunistpartiet). 1932 startade rörelsen ett väpnat uppror genom att gå in med 400 skyddskårister och avbryta ett socialdemokratiskt möte. Man samlade 10 000 man och röster höjdes för att man skulle gå mot Helsingfors (som Mussolinis marsch till Rom), men allt annat än enighet i de egna leden, de borgerliga politikernas fördömanden och fylleri hos ledningen (bland annat Generalstabschefen Kurt Martti Wallenius) gjorde att det hela rann ut i sanden. 102 ledare arresterades och övriga fick återvända hem. Omkring 20 dömdes.
Från 1938 påbörjades nya förhandlingar om ett gemensamt försvar av Åland, i största hemlighet. Men nu började det knaka ordentligt i relationerna. De svenska officerare som reste till Helsingfors för förhandlingarna möttes av Överste (senare Generalkvartermästare och Generalmajor 1939 och 1942 Generallöjtnant) Aksel Airo. I teorin var Överste Airo den perfekta kandidaten från den finska sidan. Han var chef för generalstabens operativa avdelning och sekreterare i försvarsrådet och en av Marskalk Mannerheims närmsta män. Få hade så detaljerade kunskaper i den finska försvarssituationen som han. Han var gediget utbildad vid Saint-Cyr (Frankrikes finaste officersskola) och dessutom känd som en stor patriot och finsk nationalist - med bakgrund av de finska nationalisternas misstro mot Sverige var ett avtal förhandlat av en av dem förmodligen något de kunde acceptera.
Överste Airo, som talade utmärkt svenska, vägrade att använde det språket i förhandlingarna, som fick föras på franska istället. Visserligen var franska standarspråket för diplomatiska förhandlingar fram till 1945 då engelska tog över, men Överste Airo beskrevs i förhandlingarna som arrogant, rakt på sak och allt annat än artigt hövisk. Förmodligen trodde han inte att svenskarna skulle få något godkännande från sin neutrala regering till något verkligt samarbete och att förhandlingarna var ett slöseri med tid. Enligt en källa ska han vid ett tillfälle, då han staplat krav på hög och fått frågan vad Finland kunde erbjuda Sverige i utbyte ha svarat "Vi är inte här för att diskutera vad ni kan få av oss utan vad ni kan ge oss!" Atmosfären har beskrivits som kall och förhandlingarna ledde inte till någonting, trots att Rickard Sandler, svensk utrikesminister var en stor proponent av ett Nordiskt försvarssamarbete.
Man ska inte glömma att det svenska försvaret sedan nedrustningen 1925 var relativt svagt även om det var det starkaste i Norden fanns det många brister. Den svenska statsministern, Per-Albin Hansson hade själv suttit som försvarsminister när besluten om nedrustning togs och var med i den försvarskommission som påbörjade upprustningen så sakteliga 1936, så han var väl medveten om det svenska försvarets skick.
Det är mot den här bakgrunden som man får betrakta det nej som Per-Albin Hansson gav den finska utrikesministern Väinö Tanner när han formellt frågade efter officiellt svenskt militärt stöd till Finland i ett brev den 27:e oktober 1939.
En del säger att ett svenskt ja hade fått Stalin, som var en försiktig opportunist, att backa och aldrig invadera Finland. Andra säger att Stalin räknade med ett svenskt ingripande redan från början, och det var därför som motoriserade och mekaniserade trupper sattes in för att ockupera Finland innan svenskarna hann föra över trupper. Trupper som var mycket illa lämpade för vinterkrigföring i de finska skogarna och som finnarna hemförde stora framgångar emot.
Den 13:e december 1939 bildades den svenska samlingsregeringen och Christian Günther, en opolitisk tjänsteman blev utrikesminister. Finland förlorade en av sina största vänner i den svenska regeringen. Men Günther var också enormt mycket mer populär i Berlin än Sandler varit.
Under hela vinterkriget försökte Sverige få till förhandlingar mellan Sovjet och Finland, vilket i delar av Finland sågs som en kniv i ryggen - istället för att stödja Finland försöker Sverige sälja ut Finland! Sovjeterna var dock envisa och erkände endast sin marionettregering, den så kallade Terijokiregeringen ledd av Otto Ville Kuusinen som satt i badorten Terijoki (en av de första byar Sovjet erövrat) med begränsad kontakt med verkligheten och beslutade om 8 timmars arbetsdag (vilket Finland haft sedan 1918!). Den 29:e januari kom dock ett genombrott. Den sovjetiska ministern (endast stormakter hade ambassadörer till varandra på den här tiden, till mindre länder och mindre länder emellan hade man envojer eller ministrar) Aleksandra Kollontaj meddelade att man var beredd att förhandla med regeringen i Helsingfors.
Den 26:e februari hade finnarna dragit sig tillbaka till sin tredje och sista försvarslinje på karelska näset och anhöll återigen officiellt om svenskt militärt stöd. Sverige sa nej, men planerade att skicka en stor mängd reguljär trupp som 'frivilliga' och deras vapen som 'understöd' varvid de kunde utrustas i Finland och sättas in direkt vid fronten. Den tyska militärattachén i Sverige fick dock nys på dessa planer och från Berlin sattes in högsta tryck för att få Sverige att avstå från planerna. Eftersom de västallierade samtidigt tillkännagivit att de tänkte hjälpa finnarna med reguljära trupper som skulle landstiga i Narvik och åka på malmbanan till Haparanda och sedan vidare in i Finland (och på vägen enligt hemliga planer ockupera malmfälten) ställde Sverige in planerna - att samtliga stormakter i Europa skulle vara fientligt inställda var helt enkelt lite för mycket.
Till slut meddelade Marskalk Mannerheim att fortsatt motstånd bara var möjligt antingen med direkt svenskt ingripande eller för att fördröja sovjeterna tillräckligt för att evakuera så många civila och deras bohag som möjligt till Åland och Sverige. Den 12:e mars skrevs till slut freden på. Finland hade räddat sitt oberoende, men för hur länge?
Redan sommaren 1940 började Sovjet göra framstötar till Tyskland om att de villa 'avsluta den finska frågan' men fick inga entydiga svar. Vid den nya finsk-sovjetiska gränsen genomförde röda armén nästan dagligen provokationer mot de finska gränsposteringarna.
I den här miljön var Finland desperat efter hjälp. Man insåg i Helsingfors att en ny match mot Sovjet var på gång och ville den här gången till varje pris inte så ensam. Den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, mötte den 20:e september officiellt utrikesminister Christian Günther och föreslog en statsunion. Det hela hade redan diskuterats livligt under sommaren, både i press och på lägre nivå, men nu gjordes en officiell framställan. De båda ländernas krigsmakter skulle kombineras till en under befäl av Marskalk Mannerheim och utrikespolitiken skulle skötas helt och hållet från Sverige. Finland skulle ge upp sin rätt att ha en egen utrikespolitik i utbyte mot totalt militärt stöd från Sverige. På så vis hoppades man att kunna få stöd för projektet både i de båda länderna och hos stormakterna, då Sveriges utrikespolitik var erkänt strikt neutral.
Den sovjetiska ministern i Stockholm, Aleksandra Kollontaj var personligen en stor vän av både Sverige och Finland och uppmuntrade till en början förhandlingarna. Men i Moskva sågs en union som en potentiell fiende med siktet inställt på revanschkrig - så hette det i alla fall i de officiella kommunikéerna. Mer troligt var att man ville isolera Finland från Sverige för att kunna slutföra sin erövring.
Sverige ställde dock ett flertal krav på Finland i förhandlingarna. Unionen skulle vara strikt neutral. Finland måste helt avsäga sig alla krav på att återfå de territorier man förlorat och både Sovjet och Tyskland måste vara om inte entusiastiskt så i alla fall inte fientligt inställda. Den 4:e november 1940 meddelade Minister Kollontaj Moskvas motstånd mot planerna och den 6:e december kallades finske ministern i Moskva, Paasikivi upp till Molotovs utrikesministerium i Kreml för att bli informerad om att samtal om svensk-finskt samarbete stred mot marsfreden. Med det punkterades unionsfrågan tämligen effektivt och de desperata finnarna vände sig till tyskarna - som mer än gärna försedde dem med vapen och ammunition ur de byten de tagit i Polen (37mm Bofors pansarvärnskanoner och 40mm Bofors luftvärnskanoner) och Frankrike (hjälmar, jaktplan, flygmotorer, reservdelar, pansarvärnskanoner) samt egna produkter till mycket låga priser och också skickade trupp i civil klädsel för att hjälpa till med att bygga försvarslinjer.
I mars 1941, när sovjeterna insett att tyskarna börjat få stort inflytande i Finland (och kanske också att de hjälpte till att bygga upp den finska armén för ett revanschkrig) kallades Minister Paasikivi återigen upp till Molotov för att bli meddeland om att Sovjet nu inte såg några problem med svensk-finskt samarbete eller till och med en union. Men då fanns redan uniformerade tyska trupper på plats i Finland och det var alldeles för sent.
Så, för att sammanfatta. Från svenskt perspektiv var finnarna politiskt suspekta (inbördeskriget, den vita terrorn, Lappo-rörelsen) och sedan arroganta, krävande, otacksamma och revanschistiska.
Från finskt perspektiv var svenskarna lata, ovilliga att lova någonting, fanns inte på plats när det gällde trots att Finlan blödde och dog som de gjort i fem hundra år tidigare för att skydda Sverige mot ryssen och mesiga mot både Tyskland och Sovjet.
Kort sagt, det gick knackigt, trots mycket god vilja på båda sidor.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2015.04.07 17:52 fortyhouraweek Rättighetsalliansens nyhetsbrev från april

Affärsområde piracy
Utredningen av Dreamfilm, Piratehub, Tankafetast och Tfplay växer allt mer. Fem personer är nu misstänkta och polisen fortsätter med nya åtgärder. Omfattningen på den illegala verksamheten har varit mycket stor och åklagaren beskriver det som näringsverksamhet. Detta öppnar upp för åtal som inkluderar olika former av ekonomisk brottslighet.
Skadeståndsprocesser i media
Dagens Nyheter publicerade nyligen en artikel som illustrerade en del av de pågående skadeståndsprocesserna mot åtalade och dömda pirater. Rättighetsalliansen som driver dessa processer för de utsatta rättighetshavarnas räkning har arbetat fram en modell som leder till mycket höga skadestånd. Efter Dagens Nyheters artikel kritiserades modellen av jurister som ansåg att den ledde till alldeles för höga belopp. Rättighetsalliansens inställning är att det är bra att värdet på film och skador till följd av piratkopiering prövas av oberoende domstolar.
Till skillnad från debatten i media måste alla påståenden i en rättegång bevisas och fakta redovisas. Utfallet i rättegångarna talar sitt tydliga språk, skadestånden har accepterats.
Piracy i media
Två tunga journalister i svensk media har på kort tid gjort uttalande som fått stor uppmärksamhet. Robert Aschberg skrev i Aftonbladet ”Du som laddar ner film är ju bara snål”och ”Läs det här innan ni laddar ner nästa film”.Jan Scherman skrev i SVD att ”De som stjäl filmer är vilka Medelsvenssons som helst”.
Klartecken för datalagring
Den svenska lagstiftningen kring datalagring har som bekant utsatts för hård kritik framförallt från vissa internetleverantörer. Sten Heckscher, som utsetts av regeringen har därefter utrett frågan och kommit fram till att i princip behöver inget ändras i den svenska lagen.
EU-domstolens avgörande om live streaming
I slutet av förra veckan kom EU-domstolen med sin dom i målet där en man har lagt upp länkar på sin webbplats genom vilka man kunde kringgå C Mores betalvägg för att se hockeymatcher i Elitserien i ishockey. C More hade uppmanat mannen att ta bort länkarna från webbplatsen.I artikel 3.2 (som avser skydd för närstående rättigheter i infosoc direktivet), anges att ensamrätten gäller när användarna själv väljer var och när de ska se på en utsändning "on demand", det vill säga inte direktsändningar.
Frågan från Högsta domstolen var om det finns hinder för en lagstiftning, som den svenska, som innebär att ensamrätten utvidgas till direktsändningar av idrottsevenemang på internet. EU-domstolen har kommit fram till att det inte finns något sådant hinder.-Vi är naturligtvis glada över beskedet från EU-domstolen. Domen är positiv för C More och branschen och får betydelse inte bara i det aktuella målet utan även i andra mål och ärenden som avser streaming av sportevent, säger Daniel Adrian jurist på C More
Finland moderniserar upphovsrätten
I vår omvärld blir det allt vanligare att förebygga brott genom att hindra tillgången till tjänster där användarna begår brott. I Norden har Danmark sedan länge tillämpat denna metod och Norge antog nyligen en modern lagstiftning på området. Inom kort kommer nu även Finland att anta en lag som gör dessa brottsförebyggande åtgärder möjliga. Den information som finns om det finska förslaget tyder på en funktionell lagstiftning där man bland annat inte valt att vältra över administrationskostnaderna på de utsatta rättighetshavarna.
Juridiska åtgärder direkt mot den misstänkte intrångsgöraren fortsätter att vara det primära målet. Men, det är inte alltid möjligt när det kommer till intrång online. Därför, är det en extremt positiv utveckling att rättighetshavarna också i Finland äntligen får ett effektivt sätt att vidta åtgärder mot illegala tjänster som drivs i utlandet av anonyma administratörer, säger CIAPC vd Jaana Pihkala.Det enda land som saknar en modern lagstiftning på området är därmed Sverige som också är det i särklass mest utsatta för piracy. Kan det finnas ett samband?
Danskt blockeringsavgörande
Rettighedsalliancen i Danmark nådde nyligen framgång då de fick domstolen att blockera 12 illegala tjänster i en och samma dom. De danska användarna som försöker nå de illegala tjänsterna nås numera av information om var de kan hitta den efterfrågade filmen, lagligt.
EU-kommissionär vill ta bort geoblocking
Inom EU pågår just nu en intensiv debatt om den digitala inre marknaden. Vissa menar att de territoriella avtal som för exempelvis filmer och böcker rimmar illa med den digitala inre marknaden, vars mål är att man ska kunna ta del av innehåll när som helst, var som helst och på vilken enhet som helst. Kritiken mot förslaget är starkt, inte minst från rättighetshavarna.
Månadens krönika: Hotet mot yttrandefriheten
Piratrörelsens talesman Peter Sunde verkar har problem med yttrandefriheten. Han vill få Lars Vilks att sluta att säga och göra vissa saker eftersom Sunde inte gillar Vilks åsikter. Sundes problem är att hans och piratrörelses standardargument är de kan göra vad de vill på nätet i yttrandefrihetens namn. Sundes briljanta lösning är att uppfinna begreppet ”allmänmänskliga värderingar” som då Vilks istället skulle ha brutit mot. Vad detta begrepp innefattar är oklart men det praktiska är att man inte behöver ta hänsyn till jobbiga saker som demokratiskt fattade lagar.
Gissningsvis kommer aldrig intrång i den grundlagsskyddade upphovsrätten eller visning av mördade barn att klassas som brott mot allmänmänskliga rättigheter. Eftersom Vilks har brutit mot Sundes idé om ”allmänmänskliga värderingar” beskrivs han av Sunde som ”äcklig”. Fatwastrategin att upprätta ett eget normssystem med eget tolkningsföreträde och möjlighet att förtala eller hota meningsmotståndare har länge använts framgångsrikt av delar av piratrörelsen. Myndigheter som fattar impopulära beslut utsätts för sabotage av hemsidor och personer som motsätter sig hotas och trakasseras. Detta har inneburit att mycket få upphovsmän vågar framträda offentligt vilket har snedvridit hela debatten. Detta är naturligtvis ett hot mot yttrandefriheten och det är besynnerligt att MEG som gav honom plattformen att tala inte tydligare markerade sitt tydliga avståndstagande.
Rättighetsalliansen på SFU
Nyligen talade Rättighetsalliansen på Svenska föreningen för upphovsrätts årsmöte den 30 mars på temat "Kampen mot piratkopieringen på nätet: Hur sker intrången idag? Hur arbetar Rättighetsalliansen? Vilka är utmaningarna?".
submitted by fortyhouraweek to sweden [link] [comments]


2014.12.17 18:02 vonadler HPSA: Sverige - krona, region, imperium, nation, språk.

HPSA brukade betyda Historical Public Service Announcement, men den nya betydelsen är på Bromskloss utmärkta inrådan Historia På Sweddit Anbefalles.
Idag tänkte jag tala lite om landet Sverige och dess framväxt, identitet, folk och språk.
Det är först kring den tidiga medeltiden (vikingatiden) vi har några källor om det område som idag utgör Sverige - innan dess vet vi väldigt lite om de politiska, kulturella och övriga strukturerna i det som idag är Sverige.
Vad vi faktiskt vet är att folk identifierade sig med sin region, sitt ting och sina traditioner. Det fanns ett gemensamt språk, men skillnaderna i dialekter var så stora att det i flera fall var som olika språk. Detta gällde hela norden på den tiden.
Under vikingatiden finns inget Sverige. Istället finns det Svealand, Östergötland, Västergötland, Gotland, Småland, Jämtland, Kvenland (ett finsktalande område i nuvarande Norrbotten), Sydsapmi, Nordsapmi och Hälsingland. Bohuslän är under norsk kontroll och Skåne, Blekinge och Halland under dansk. Ingen av dessa är en del av det som ska bli Sverige på den här tiden.
Det finns inga säkra källor på att någon är Kung över hela Sverige innan dess. Ibland hävdas att Erik Segersäll och hans son Olof Skötkonung ska ha enat Sverige, men några entydiga bevis har vi inte.
Den första Kungen som regerar över de tre stora delarna av Sverige utan att dessa efteråt splittras igen är Sverker Cornubesson (eller Årsällsson), även kallad Sverker den äldre som blev Kung över Svealand 1130 och Västergötland och Östergötland 1134.
Någonstans här uppstår de facto en svensk krona och blir allmänd accepterad. För att få en krona de jure var man tvungen att bli kallad rex av påven - men eftersom Sverige och Svealand båda betecknades Seuciae på latin är det svårt att avgöra när påven egentligen betecknade Sverige som ett land snarare än tre länder förenade under samma monark.
En krona är på den här tiden så nära man kommer ett land eller en nation. Det är ett område som har en monark och ofta (men inte alltid) ett parlament (om man har ett sådant), ett språk (med dialekter) och en lag.
Någonstans under perioden av stridigheter om kronan inkorporeras Småland i dessa stridigheter, och när Sverker Cornubesson blir Kung av alla tre kungarikena är han också Kung (åtminstone till namnet) i Småland.
Jämtland, som fortsatt vara en fristående bonderepublik erövras 1178 av den norske tronpretendenten och blir sedan en del av Norge.
1280 får Sverige sin första gemensamma lag med Alnsöstadgan, vilken etablerar ett världsligt frälse (adel) och deras plikter och rättigheter gentemot kronan.
Sverige får med Magnus Erikssons landslag på 1350-talet sin första gemensamma lag för hela landet, vilken ersätter de landskapslagar som ditintills
Sverige har nu en gemensam religion (katolicismen), en gemensam lag (Magnus Erikssons landslag), en gemensam samhällsstruktur (med adeln) och en monark. Man kan nu med befog säga att kronan Sverige finns. Dock identifierar de flesta sig fortfarande med sin region snarare än som svensk. Det är inte förrän 1436, vid Uppsala som ett nationellt parlament i form av ståndsriksdagen (med alla fyra stånden representerade) uppstår. Innan dess regerade de lokala tingen fortfarande. Gotland är underställt Kungen av Sverige, men har inga plikter gentemot honom, till skillnad från de andra delarna.
Hur är det då med språk under medeltiden? Stockholm och Visby är Hansastäder och en majoritet av borgarna talar plattyska. Man har också inkorporerat Åland och sydvästra delen av Finland och börjat hävda en rätt att lägga skatt och tull på kustsamerna längs norrlandskusten. Det talas därmed också lite samiska och finska i kronan Sverige.
Under den här tiden börjar folk att identifiera sig mindre med sin region - men inte mer med någon större region eller kronan, utan istället med sina rättigheter och sin samhällsklass. Den svenska allmogen är livrädd att gå samma väg som polska och danska bönder, där de förra hamnat i fullständig livegenskap och de senare i en semi-livegenskap. Man vill behålla sitt gamla samhällssystem och gör gemensam sak med allmogen i andra regioner, landskap och landsdelar. Man vägrar de danska kungarnas försök till centralisering av riket. Många vill gärna ha t.ex. Slaget vid Brunkeberg 1471 till en stor nationalistisk seger - faktum är att även på den danske kungens sida stod svenska stormän och svensk allmoge, om än i betydligt mindre grad än på Sten Gustavsson (Sture)s sida.
Även om det börjar växa fram större identiteter här så omfattar de inte hela folket. Det är allmoge med de gamla rättigheterna (inklusive bergsmännen) och adel i kronan Sverige som är de två identiteterna som finns under perioden.
Adeln talar i hög grad plattyska under senmedeltiden. Prästerna talar latin och det lokala språket i sitt stift. Borgarna talar plattyska och bönderna talar svenska och finska (med ett stort antal dialekter).
Sedan kommer vi upp till tidig modern tid och det vi i Sverige gärna kallar stormaktstiden, då vi importerar ett stort antal utländska adelsmän (ofta legoknektskaptener som adlats för sina insatser), bergsmän och industrimän. De tidigare talar ofta franska, skottska, engelska eller tyska (plattyska och högtyska börjar bli två dialekter snarare än två språk vid den här tiden) medan de senare pratar nederländska, flamländska eller franska.
Sverige byter tro från katolicismen till protestantismen.
Folk identifierar sig nu mer och mer efter sin samhällsklass. Under Kalmarkriget (1611-1613) har bönder i Småland och Norra Skåne täta kontakter, varnar varandra för ankommande arméer och hjälper till med varor och mat om den ena sidan behöver gömma sig i skogarna för en invasion. Att man var bönder var en större gemensam faktor än gränsen mellan Danmark och Sverige.
Högadeln flyttar fram sina positioner under den här tiden, samtidigt som lågadeln blir beroende av statliga arbeten som officerare och byråkrater för sitt uppehälle. Båda bevakar svartsjukt sin position. Bönderna, som nu fått en klass av torpare och jordlösa lantarbetare i sin grupp motarbetar envist adels ökade rättigheter, medan borgarna växer som klass och prästernas roll förändras med reformationen.
Kronan Sverige växer med Jämtland, Härjedalen, Särna och Idre, Halland, Bohuslän, Kexholm, Skåne och Blekinge under den här perioden. Imperiet Sverige växer också med Estland (som har sin egen lantdag och egna lagar), Livland, Vorpommern, Bremen, Werden, Wismar (alla som Estland) och Ingermanland.
Språkligt? Adeln gör franska till sitt modersmål under den här perioden - de flesta av dem talar svenska knackigt och med fransk brytning. Borgarna talar tyska, nederländska och flamländska. Bönderna talar svenska, finska, estniska, lettiska, tyska och ryska.
1735 etableras ett permanent översättningskontor i riksdagen så att den finsktalande allmogen kan adressera riksdagen på finska om de så vill.
Överlag är Sverige väldigt avslappnat vad gäller språk under den här perioden. Svenska präster översätter bibeln och Luthers katakes till Estniska och Lettiska och drar runt på landsbygden för att lära Ester och Letter att läsa (men inte nödvändigtvis skriva) hjälpligt så de kan läsa katakesen. Från att ha haft tyska som enda tillåtna officiella språk (i dokument och byråkrati) kan Ester och Letter använda sina egna språk. Ett estniskspråkigt universitet grundades vid Tartu 1632 av Gustav II Adolf.
Hur ser det nu ut med hur folk identifierar sig? Fortfarande är samhällsklass det vanligaste. Religion är också viktigt, men eftersom den största delen av Sverige och dess provinser är protestantiskt är det mer en identifikation utåt, inte inåt. Vilken krona man tillhör är också viktigt, eftersom det talar om vilka rättigheter och lagar man är van vid, relativt sin samhällsklass. Först efter det kommer språk. En svenskspråkig bonde på Dagö identifierade sig som bonde, arrendator, protestant, estlänning och svensktalande, ungefär i den ordningen.
Efter den här perioden har Sverige gått igenom en turbulent tid där högadeln har fått sin egendom reducerad, flyttat fram sina positioner under frihetstiden och sedan förlorat massivt både i prestige och i rättigheter efter förlusten av Finland. Samtidigt börjar tre klasser som inte passar in i det tidigare samhällssystem att växa fram - fabrikörer och industrialister, jordlösa lantarbetare och industriarbetare. Borgerskapet har i högre utsträckning börjat tala svenska och städerna, som blivit större och hem åt industrialister och industriarbetare har blivit svenskspråkiga. För första gången i Sveriges historia talas det i Sverige i princip bara ett språk - svenska. Detta är från c:a 1809 och framåt.
Bönderna är dock också på frammarsch - skiften och nya verktyg (lien, spettet, järnspaden, järnplogen) samt utdikningar gör att landräntan, den fasta skatten på jord, trots att den är fast går ner från c:a 33% av skördens värde 1700 till c:a 10% av skördens värde 1880.
Någonstans under den här perioden börjar människor identifiera sig som en nationalitet före de identifierar sig som en samhällsklass. Samtidigt börjar de svensktalande i Finland att försöka bli finnar istället för att vara svenskar enligt devisen "vi kan inte längre vara svenskar, vi vilja icke bli ryssar, låt oss bli finnar".
Samtidigt uppstår den socialistiska internationalen som betonar samhörigheten mellan klasser i olika länder och hävdar att man ska identifiera sig med sin samhällsklass snarare än sitt språk eller sitt land igen.
Även i andra samhällsklasser betonar man gärna närheten med Tyskland (inom stora delar av den industriella och akademiska eliten) eller vikten av att känna samhörighet med vissa ideal snarare än människor av samma språk.
Nu hinner jag inte mer, så jag får summera.
Sverige kan sägas finnas från 1134 någon gång.
Folk identifierar sig från början med sin region och sin religion. Sedan går det över till samhällsklass och religion, sedan samhällsklass, rättigheter och religion och först senare språk, land och religion.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


Hur man inte ska bära lådor! - Volcano Block #9 Pidde P feat. Landslagsbarnen - Vi ska skicka våra grymma ... Hur man ska vara i skolan! ☺❤ Renoveringstapet Hur gör man Easy Cover Nyans Instruktion ... Hur är man en bra kompis? - YouTube HUR MAN BLIR SJÄLVSÄKER - YouTube Hur svenskt är Finland? PETER WAHLBECK - 'Man ska vara en katt i sängkammaren' -  RAW COMEDY CLUB Hur Man Får Bättre Självförtroende - 6 GRYMMA Tips! Hur man växlar med dagens Crossar/Motorcyklar - YouTube

Finska pinnar - Baka kaka

  1. Hur man inte ska bära lådor! - Volcano Block #9
  2. Pidde P feat. Landslagsbarnen - Vi ska skicka våra grymma ...
  3. Hur man ska vara i skolan! ☺❤
  4. Renoveringstapet Hur gör man Easy Cover Nyans Instruktion ...
  5. Hur är man en bra kompis? - YouTube
  6. HUR MAN BLIR SJÄLVSÄKER - YouTube
  7. Hur svenskt är Finland?
  8. PETER WAHLBECK - 'Man ska vara en katt i sängkammaren' - RAW COMEDY CLUB
  9. Hur Man Får Bättre Självförtroende - 6 GRYMMA Tips!
  10. Hur man växlar med dagens Crossar/Motorcyklar - YouTube

Henrik Meinander utreder hur mycket man egentligen vet om vår gemensamma historia i våra länder. ... ATT VARA FINLANDSSVENSK! - Duration: 3:34. ... En finska möter den svenska skolan ... 50+ videos Play all Mix - PETER WAHLBECK - 'Man ska vara en katt i sängkammaren' - RAW COMEDY CLUB YouTube; Betnér - the Word of Life. COMPLETE. - Duration: 1:49:34. Magnus ... Hur är man en bra kompis? Kanske genom att rösta den som är ledsen eller att bjuda på 200 miljoner glassar! Barnen på Höjden i Stockholm reflekterar tillsamm... Lyssna på Spotify: http://smarturl.it/PiddeP.Moskva/spotify Pidde P sjunger tillsammans med landslagsbarnen och hjälpte oss att ladda inför och under fotbo... Hur man ska vara i skolan! ☺ Jojo Kamil. Loading... Unsubscribe from Jojo Kamil? ... Otto i USA #3 - skolan, att vara utländsk m.m - Duration: 6:27. Pome Extra 16,360 views. 6:27. I den här videon berättar jag om hur du kan bli mer självsäker! Prenumerera för att inte missa fler videor om kärlek, roliga challenges mm! ♡ Instagram: fann... Målaren visar hur du tapetserar med perfekt resultat, steg för steg. Undvik underarbete med spackling. Renoveringstapeterna Easy Cover Select och Easy Cover ... Du ska vara stolt över dig själv oavsett hur det går. Straffar du dig själv och säger 'fan va dålig jag var', 'jag är värdelös' ... Sökord: Hur man får bättre självförtroende ... Här kommer det en liten Växlings tutorial! Hoppas att ni gillar den! Vi bär lådorrna på helt fel sätt, eller? ♦→ Våra andra kanaler Ufosxm: http://www.youtube.com/ufosxm SoftisFFS: http://www.youtube.com/SoftisFFS Vanliga fråg...